Jeff Who Lives at Home

Inte alls så flamsig som jag trodde den skulle vara, men ändå en väldigt lättsmält film att mystitta på. Den försökte sig inte på några stora saker för att vara rolig, edgy eller zaney, utan höll sig väldigt jordnära. Dämpad humor, som knappt ens försökte vara humor. Sån där man ler lite åt bara. Lite ovanligt med så många älskvärda karaktärer, även om man borde hatat Jeffs bror så kände man för honom också.

Gabriella klagade på att det kändes mer som en tv-serie än en film, och jag ser vad hon menar. Sätter det filmades på, hur nära kameran var och hur den ”panade” åt sidorna. Men jag gillade det, till skillnad från henne. Lite konstigt var att filmen egentligen var uppdelad i två stycken — brödernas linje, och mammans linje. Men eftersom båda var underhållande och lät oss följa sympatiska personer tackar jag och tar emot. Kändes lite fånig ibland, då sättet de agerade under spionagescenerna kunde kännas lite väl ”tecknad film”-logik.

Mammans berättelse skulle lätt kunna fylla en hel film, för den var väldigt engagerande med både smärta och värme.

Annonser
Det här inlägget postades i Laserstrålar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s