We Need To Talk About Kevin

We Need To Talk About Kevin. Såg den igår. Mycket mörkare än jag trodde. Förväntade mig att den skulle ha lite värme, men där fanns nästan bara obehag och misär. Visste inte mycket om filmen, så tonen och handlingen överraskade mig när Kevin kändes mer som en modern version av Damien snarare än en tonåring med psykisk ohälsa. De gjorde ett riktigt bra jobb att få honom att kännas genuint obehaglig och oberäknelig redan från ung ålder, vilket skådespelarprestationer av världsklass från både Ezra Miller och Tilda Swinton förstärkte.

Det jag störde mig på och som drar ner omdömet lite, är det faktum att Kevin aldrig besökte en psykolog eller ens skolkurator. Det är svårt för mig att köpa att ett barn skulle kunna dölja så kraftiga störningar i nästan 16 år utan att någon annan än mamman skulle märka. Det är något som hade fått plats i filmen. Jag hade även lite svårt att köpa att alla utom en genom hela filmen antingen hatade eller frös ut mamman. Speciellt uppenbar tycker jag den bristen blev efter att jag sett filmens slut. Att bara en enda visade en gnutta sympati finner jag orealistiskt, även om Gabriella inte håller med mig.

Annonser
Det här inlägget postades i Laserstrålar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s